Hon kämpar sig fram. Långt fram i det svarta ser hon något som lyser. Det drar henne till sig. Hon orkar inte, men kämpar. Det är för långt bort. Hon ser inget. Allt är svart. Allt utom ljuset. Som dem svartaste molnen omslutit jorden, och solen kämpar för att lysa. Det var så det var.
 Flickan kämpar sig fram. Ögonen tåras. Hon är trött och matt. Hon kan inte komma fram. Detta ljus tvingar henne framåt, medan mörkret tvingar henne bakåt. Hon vill ge upp. Men det går inte. Hon känner sig dragen, som en magnet. 
 Hon kan se det. Ljuset är runt, rund som en boll. Kanterna är suddiga. Salta tårar rinner ner för hennes bleka kinder. Allt är suddigt. Till och med ljuset. Men ljuset är bara några meter bort. Hon tar ett steg, och steg. Kroppen är matt, och protesterar mot hennes vilja. Hon vill falla ihop och gråta. Hon vill dö.
 Ljuset. Så nära. Hon blundar, och tar steg. Stegen är släppande. Hon tvingar kroppen fram. Ljuset. Så nära. Så nära... 
Det omsluter henne. Hon ser inget. Allt är ljust. För ljust. Det sticker i ögonen. Hon blundar. Det är varmt. Det avtar, och hon öppnar ögonen. Allt är vitt. Moln. Fluffiga, vita moln. Hon kollar sig öfrvånat omkring. Hon känner en extra tyng på ryggen. Hon kollar bakåt.
 Flickan har ett par vingar. 
 Flickan är en ängel. 

Fokuserar man på ljuset, blir det suddigt. Right? 

Som faktiskt kan bli inspirerad av världens mest tråkiga bilder? Bara färger i olika nyanser, svart-vita bilder. Även annat. Men detta är en stor källa för mig när jag skriver...

Vill ni dela med av vad ni blir inspierad av?

 
Gammal bild, men ja. Sådant här blir jag inspirerd av ibland... 

Jag stirrar förskräckt på armen. Livlöst ligger den på trägolvet. Det är så mörkt, och jag ser knappt. Men armen syns tydligt. Nästan en meter från mig ligger den, sluten kring något. Jag ser ingen kropp. Bara den bleka armen. 
Jag undrar hur länge jag varit här. Det är kallt och jag darrar. Huttrande ändrar jag ställning, och sitter i fosterställning lutad mot en vägg. Knäna drar jag upp mot bröstet. Någonstans kommer det in en kall vind. Allt jag ville var att komma bort. Bort från den kala lilla utrymmet. Ut i frihet och värme.
Men frågan var hur. Hur kommer man ut? 
Jag tvekar, men sträcker sedan ut min arm mot den livlösa armen. Försiktigt rör jag handen. Den var iskall. Jag tvekar igen, sedan ställer jag mig på alla fyra och kryper fram mot armen. Jag tar mod till mig, och öppnar den slutna handen. Innehållet förvånade mig. Ett litet berlock halsband trillar ut, och hamnar med ett klang på golvet. Det låter så högt på grund av tystnaden. Allt som hördes var mitt hjärta som slog. 
Med skakiga fingrar lyckas jag få upp berlocken. Det gick klumpigt, och den var seg. Men jag fick upp den. Inuti la det en liten bild. 
Jag tog upp bilden och fokuserade på den. Försökte verkligen se bilden. Men det var mörkt. Jag utskilde några konturer, och kunde kontrastera att bilden var svartvit. Två kvinnor stod med armen om varandra. Den hade en slät hyr, och kort lockigt hår. Jag kanske inbillade mig, men en av dem liknade min mor.