Det har jag. Alldeles för stora förhoppningar. Punt slut med det. 

Jag stirrar förskräckt på armen. Livlöst ligger den på trägolvet. Det är så mörkt, och jag ser knappt. Men armen syns tydligt. Nästan en meter från mig ligger den, sluten kring något. Jag ser ingen kropp. Bara den bleka armen. 
Jag undrar hur länge jag varit här. Det är kallt och jag darrar. Huttrande ändrar jag ställning, och sitter i fosterställning lutad mot en vägg. Knäna drar jag upp mot bröstet. Någonstans kommer det in en kall vind. Allt jag ville var att komma bort. Bort från den kala lilla utrymmet. Ut i frihet och värme.
Men frågan var hur. Hur kommer man ut? 
Jag tvekar, men sträcker sedan ut min arm mot den livlösa armen. Försiktigt rör jag handen. Den var iskall. Jag tvekar igen, sedan ställer jag mig på alla fyra och kryper fram mot armen. Jag tar mod till mig, och öppnar den slutna handen. Innehållet förvånade mig. Ett litet berlock halsband trillar ut, och hamnar med ett klang på golvet. Det låter så högt på grund av tystnaden. Allt som hördes var mitt hjärta som slog. 
Med skakiga fingrar lyckas jag få upp berlocken. Det gick klumpigt, och den var seg. Men jag fick upp den. Inuti la det en liten bild. 
Jag tog upp bilden och fokuserade på den. Försökte verkligen se bilden. Men det var mörkt. Jag utskilde några konturer, och kunde kontrastera att bilden var svartvit. Två kvinnor stod med armen om varandra. Den hade en slät hyr, och kort lockigt hår. Jag kanske inbillade mig, men en av dem liknade min mor. 

Kan säga att inget är som jag vill. Har dock en tanke på att visa en lite, liten text som jag skrev för någon dag sedan. Ja, jag har inget liv.

Med Hästar (Tidigare inlägg) och önskelistan går inget framåt...