Hon kämpar sig fram. Långt fram i det svarta ser hon något som lyser. Det drar henne till sig. Hon orkar inte, men kämpar. Det är för långt bort. Hon ser inget. Allt är svart. Allt utom ljuset. Som dem svartaste molnen omslutit jorden, och solen kämpar för att lysa. Det var så det var.
 Flickan kämpar sig fram. Ögonen tåras. Hon är trött och matt. Hon kan inte komma fram. Detta ljus tvingar henne framåt, medan mörkret tvingar henne bakåt. Hon vill ge upp. Men det går inte. Hon känner sig dragen, som en magnet. 
 Hon kan se det. Ljuset är runt, rund som en boll. Kanterna är suddiga. Salta tårar rinner ner för hennes bleka kinder. Allt är suddigt. Till och med ljuset. Men ljuset är bara några meter bort. Hon tar ett steg, och steg. Kroppen är matt, och protesterar mot hennes vilja. Hon vill falla ihop och gråta. Hon vill dö.
 Ljuset. Så nära. Hon blundar, och tar steg. Stegen är släppande. Hon tvingar kroppen fram. Ljuset. Så nära. Så nära... 
Det omsluter henne. Hon ser inget. Allt är ljust. För ljust. Det sticker i ögonen. Hon blundar. Det är varmt. Det avtar, och hon öppnar ögonen. Allt är vitt. Moln. Fluffiga, vita moln. Hon kollar sig öfrvånat omkring. Hon känner en extra tyng på ryggen. Hon kollar bakåt.
 Flickan har ett par vingar. 
 Flickan är en ängel. 

Fokuserar man på ljuset, blir det suddigt. Right? 

Mini bildbomb. Det vill säga tre bilder. Funderade på att skapa en historia. Men det blev nej. Jag hade ändå fått tre bilder... Så varför inte använda dem? 

Taylor Lorence och Star Jack, "Jack"

 
Alex O'Leave och Något namn

Heather Oliver och Dixi

Ja. Min ridläare tipsade om vart jag kunde leta efter en medryttarhäst. Så jag skrev något kort om mig själv. Vet ni hur svårt det var? Åh, inser hur blyg jag är. Övervägde det ena efter det andra. Sedan skickade jag det. Åh. Jag måste vara en av dem blygaste. Någonsin.