Som faktiskt kan bli inspirerad av världens mest tråkiga bilder? Bara färger i olika nyanser, svart-vita bilder. Även annat. Men detta är en stor källa för mig när jag skriver...

Vill ni dela med av vad ni blir inspierad av?

 
Gammal bild, men ja. Sådant här blir jag inspirerd av ibland... 

Har ju fått Årstider. Älskar det! Buggar lite. Men jag gillar det. Trodde inte att jag skulle gilla det så här mycket! Har tagit några bilder. Några som har med årstider att göra och några äldre. Men bilder!

 
Inte världens bästa bild. Men ja...

Har du Övernaturligt och Årstider och är älva kan du göra massa märkliga väder. En - tor jag - för varje varelser. Ävlor kan - som du ser - gör ett uppfriskande regn till växter.

Sämsta bilden någonsin på älvan Taylor, ja... och så är en bit av mamman Heather med. Taylor skulle ta examen.

 
Han blev träffad av en vattenballong under sommaren... Fint!

Börjar och slutar med en typ av samma bild. Haha. ;_;

Något som var helt och hållet fantastiskt! Vi tar bort det med att jag var trött, och frös. Ja, och att det var vått på gräset... Att strumpor blir blöta är hemskt...

 Chiquita och Giselle går ju på valpkurs. Idag hade man någon sorts spårning. En ganska enkel. Sedan hade vi två stycken - tror jag - som har varit med i "tävlingar" med det. Otroligt nog även min pappa. Han hade aldirg varit med på spårningstränningar, hans förre detta fru gick på dem. Så fick han gå på tävlingen för att frun jobbade. "Jag har aldirg sett någon som litar så på sin hund." Hade domaren sagt. Inte undra på. ._.

Tillbaka till ämnet: Chiquita sköte sig fantastiskt! Vi satt två flagor - klövrar. En rak sträcka. Så hade man lagt godis längst bort vid den sista "klövern". Först gick man själv sträckan, och en annan väg tillbaka, sedan med hunden. Hur bra gick det? Jätte bra! 

I början var hon inte så koncetrerad. Men sedan, sprang hon framför mig. Min tjej, det ja. 

Ja, den stiger och sjunker. Hela tiden, Orolig först, sedan kom jag på en tanke. Åh, vad jag är jobbig! Ja, man ser hur detta kommer gå. Kommer vara död till min födelsedag. Just på detta. Om att vara medryttare. Hat till mig själv, men det är min dröm...

Måste tänka på annat, och lugna ner mig... 

Det har jag. Alldeles för stora förhoppningar. Punt slut med det. 

Jag stirrar förskräckt på armen. Livlöst ligger den på trägolvet. Det är så mörkt, och jag ser knappt. Men armen syns tydligt. Nästan en meter från mig ligger den, sluten kring något. Jag ser ingen kropp. Bara den bleka armen. 
Jag undrar hur länge jag varit här. Det är kallt och jag darrar. Huttrande ändrar jag ställning, och sitter i fosterställning lutad mot en vägg. Knäna drar jag upp mot bröstet. Någonstans kommer det in en kall vind. Allt jag ville var att komma bort. Bort från den kala lilla utrymmet. Ut i frihet och värme.
Men frågan var hur. Hur kommer man ut? 
Jag tvekar, men sträcker sedan ut min arm mot den livlösa armen. Försiktigt rör jag handen. Den var iskall. Jag tvekar igen, sedan ställer jag mig på alla fyra och kryper fram mot armen. Jag tar mod till mig, och öppnar den slutna handen. Innehållet förvånade mig. Ett litet berlock halsband trillar ut, och hamnar med ett klang på golvet. Det låter så högt på grund av tystnaden. Allt som hördes var mitt hjärta som slog. 
Med skakiga fingrar lyckas jag få upp berlocken. Det gick klumpigt, och den var seg. Men jag fick upp den. Inuti la det en liten bild. 
Jag tog upp bilden och fokuserade på den. Försökte verkligen se bilden. Men det var mörkt. Jag utskilde några konturer, och kunde kontrastera att bilden var svartvit. Två kvinnor stod med armen om varandra. Den hade en slät hyr, och kort lockigt hår. Jag kanske inbillade mig, men en av dem liknade min mor. 

Kan säga att inget är som jag vill. Har dock en tanke på att visa en lite, liten text som jag skrev för någon dag sedan. Ja, jag har inget liv.

Med Hästar (Tidigare inlägg) och önskelistan går inget framåt... 

Mina föräldrar tvingade mig göra en. Ja. Fyller år den andra december, så ja. Kanske inte helt tokigt.

Bland annat stod det "Medryttare/skötare". Jag vill vara med hästar mer och strunta i min allergi. Kela, ryckta, kanske rida. Oh, härligt!

Vill veta vad mina föräldrar - mamma tycker. Är för feg att ta upp det med pappa. Det är trots han som vet allt - orkar vara med mig och hästar. Så tar upp det med okunniga mamma. Smart. ._.

I alla fall, påväg till Maxi för att handla frågade jag vad hon tyckte, hur dem skulle hitta det. Då sa hon det som fick hjärtat att banka. Kanske, bara kanske. Men jag får rida nu. Så der är okej. Men det hon sa...

"Pappa tar häst..." Något sådant sa hon. Åh. Tänk om drömmen blir sann?

Det är bara ett kanske, men det kanske betyder mycket.